Alla pass ställdes in, istället blev det självstudier på förmiddagen och ett längre LOB-pass (long briefing) efter lunch där vi gick igenom andra halvan av Expanded Checklist.
Checklistor är ett hjälpmedel som används av såväl privatflygare som inom kommersiella bolag. Det finns helt enkelt till för att kunna följa upp handhavandet och rutinerna - att man utför allt som skall göras & i rätt ordning dessutom.
Under själva flygningen använder vi dock något som kallas Normal Checklist som är kortfattad version (typ stödord i stil med "Flaps - Set, Mixture - Rich, Clearance - Received, osv..."). Den fullständiga Expanded Checklist finns istället att plugga på i Operations Manual; en pärm som beskriver skolans och dess regler och rutiner. Det funkar på ungefär samma sätt inom flygbolag och flygklubbar.
Well. Nu när jag börjar lära mig mer om Cirrus SR-20 så kan jag dela med mig av lite basic fakta :)
Cirrus SR-20 har ett så kallat All Electrical System - dvs alla system och all huvudsaklig instrumentering är eldrivna. För att säkerställa driften har flygplanet två helt separata system där bägge har var sitt batteri och var sin alternator. Pajar det ena systemet så ska man klara sig (åtminstone skapligt) på det andra.
"Under huven" sitter en sexcylindrig insprutningsmotor som ger 200hk vid maxvarv (2700 RPM). De tre propellerbladen har ställbar vinkel som ändras beroende på omgivande luft för att ge bästa effektivitet.
Flygplanet väger ca 950kg otankat utan vare sig baggage eller personer. Max startvikt är ca 1350kg. Bränsletankarna (en i vardera vinge) rymmer tillsammans 260 liter och man tankar Avgas 100LL (aviation gasoline) som är ett högoktanigt flygbränsle. Knackningsbeständigheten är ända upp emot 130 vid rik bränsle/luftblandning i jämförelse med runt 95 för vanliga personbilar.
Cirrus SR-20 kan maximalt verka på 17500 fot över havet (ca 5500 meter) vilket innebär att det fortfarande kan stiga någorlunda bra på den höjden. Dock kräver luftfartsbestämmelserna att man medför syrgas över 10000 fot därför är det ovanligt att man är där uppe och härjar. Den "vanliga" farten i planflykt, så kallat Cruise, är cirka 130 knop (ca 250 km/h) men den varierar av lite olika skäl. Maxfarten (Never exceed speed) är 200 knop men det når man rimligen bara i brant sjunk med motorns hjälp.
Lite bonusgrejer... Flygplanet har en fallskärm. Jajjemän, skulle allt (ALLT!) skita sig så finns ett handtag i taket. Drar man det så skickar en raket ut en enorm fallskärm som flygplanet segnar ner i... Hehe, riktigt så stillsamt och behagligt är det dock inte, de gånger det hittills har praktiserats (vid några enstaka tillfällen runt om i världen) har planet totalkvaddats och personerna ombord bankats gula och blå. En kontrollerad nödlandning är med andra ord att föredra i de allra flesta fall...
De underbara glascockpit-skärmarna bjuder också på flera skojiga och användbara detaljer. Autopiloten har jag nämnt tidigare. En annan sak är Skywatch som är det system som upptäcker flygplan i närheten - upp till 30 stycken inom en 2 mils radie! Du ser dess kurs, höjd och trend (stigande, sjunkande...). Mycket trevligt :)
Medan vi flyger Cirrus har TFHS 08 (klassen ovan oss) påbörjat MCC (Multi crew cooperation). Alltså börjat jobba två piloter tillsammans i sk tvåpilotsystem. Träningen sker inledningsvis i skolans simulator där de "flyger" tio fyratimmarspass var (i par - en agerar kapten och en styrman). Verkar skoj :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar