En närmare titt på MD-80

Fick nyligen nöjet att få sitta med i cockpit under en flygning mellan Umeå-Stockholm med en MD-82. Det var med SAS och det visade sig turligt nog att såväl Kapten som Styrman var före detta elever på TFHS :) Den ene hade utbildat sig i slutet av 80-talet, den andre under mitten av 90-talet. Vi hann prata en hel del och de delade gladeligen med sig av minnen från skolåren i Ljungbyhed.

Flygplanet vi satt i, en MD-82, tillhör McDonnell Douglas flygplansserie MD-80 och är relativt vanliga flygplan som flygs över hela världen. Åtminstone finns det gott om dem i SAS-flottan - över 40 stycken i olika varianter/modeller: MD-81, MD-82 och MD-87... Kan vara lite rörigt att hålla isär dessa så på samma sätt som jag tidigare synat Boeings 737-serie tänkte jag bjuda på lite info kring "Super 80" ;)

De mest iögonfallande dragen i MD-80-serien är flygplanens långsmala utseende, de två jetmotorer placerade längst bak på flygplanskroppen och en så kallad T-tail. Vanligaste modellen i serien är MD-82 som ses här på bilden. (Bilder från Wikimedia Commons)

Grunden till utvecklingen av MD-80-serien lades redan under 60-talet av den amerikanska flygplanstillverkaren Douglas Aircraft Company. Man arbetade då bl.a. med att utveckla passagerarflygplanet DC-9 som en ny modell i bolagets kommersiella DC-serie, Douglas Commercial. Målet var att bygga ett flygplan för korta och medellånga distanser som komplement till bolagets DC-8. Man ville också anpassa planet till högfrekventa flyglinjer - korta distanser med snabba stopp.

Designen på DC-9 var helt ny för flygplanstillverkaren och den bar med sig flera fördelar. Bl.a. förbättrades prestandan på vingarna markant när motorerna istället placerades längst bak på flygplanskroppen, t.ex. kunde nu större (bredare) klaffar och slats monteras. Motorerna kom i sin tur högre upp från marken vilket minskade risken för att föremål/smuts sögs in i dem under taxning, start/landning. Dessutom minskade det bullernivån i främre kabinen, framför allt i cockpit.

En Douglas DC-9. Flygplansmodellen provflögs första gången 1965 och kunde börja levereras strax därefter.

Dessvärre hamnade Douglas Aircraft Company, under samma tid som DC-9 togs fram, i ekonomiska problem. År 1967 går man därför samman med ett konkurrerande amerikanskt bolag - McDonnell Aircraft Corporation. Tillsammans bildar de alltså McDonnell Douglas där vidareutvecklingen och försäljningen av DC-9:an fortsätter.

1982 avslutas tillverkningen av DC-9:an. Då har drygt 1000 flygplan levererats. Istället har en ny flygplansserie baserad på DC-9:an introducerats som kallas "Super 80" men som snart döps om till MD-80 (dock certifierad som McDonnell Douglas DC-9-80). Fem flygplansmodeller utvecklas inom MD-80-serien under de kommande åren: MD-81 (originalet), MD-82 (vanligast, starkare motorer = bättre startprestanda) MD-83 (extra bränsletank = längre räckvidd), MD-87 (kortare och lättare samt modernare instrumentering) och MD-88 (en MD-82 fast med glascockpit baserad på instrumenteringen i MD-87).

Alla MD-80 ser ungefär likadana ut till det yttre förutom MD-87 som alltså skiljer sig genom en ca 5 meter kortare flygkropp samt något förhöjd stjärtfena. Mellan övriga varierar räckvidd, startvikt, motoreffekt, instrumentering och material som använts för vissa komponenter i planen.

En MD-87 under inflygning.

McDonnell Douglas kom faktiskt senare under 90-talet att skapa en "tredje generations DC-9". Serien gavs namnet MD-90 och baserades främst på MD-88. Första modellen var knappt 1,5 meter längre och utrustad med starkare motorer med bättre bränsleekonomi. Cockpiten var också än mer moderniserad.

Första flygplanet i MD-90-serien, modellen MD-90-30, lättade 1993. Därefter kom några andra varianter att utvecklas som klarade längre sträckor och tyngre last. Även en kortare modell baserad på MD-87 tillverkas under namnet MD-95 - ett flygplan som dock kom att säljas som något helt annat...

...nämligen som Boeing 717-100/200 (100 var den militära, 200 den civila). År 1997 slår McDonnell Douglas sig samman med The Boeing Company och tillverkningen av såväl MD-80-serien som MD-90-serien läggs ner strax därefter. Kvar i produktion var dock MD-95 (dvs 717) ända fram till 2006.

Så under de cirka 20 år som MD-80 producerats säljs drygt 1200 exemplar! Knappt 850 flygplan är i bruk än idag varav SAS flyger cirka 40 stycken. Det var en ännu en 2 minuters djupdykning i flygplanshistoria :)

Här är en bild på nedre instrumentpanelen i en MD-80 liknande den jag åkte med. Den ser något omodern ut, endast MD-88 är ju utrustad med så kallad glascockpit (alltså datorskärmar). En överraskning var dock ljudnivån i cockpit som var så pass låg att vi aldrig använde hörselkåpor! Samtal kunde föras med vanlig ljudvolym - främst tack vare motorernas placering men även delvis beroende på flygplansnosens utformning.

Väl framme i Stockholm tackade jag så mycket för att jag fick sitta med (och för kaffe & kanelbulle). Därefter satte jag mig på tåget in till city för ett besök på Gröna Lund tillsammans med tre klasskompisar. Vem vet, kanske blir några bilder därifrån lite senare?